Varför vill man spela i ett coverband?
Va? Kör ni covers!? Den attityden möter man då och då från medlemmar i andra band. Band som då spelar egetskrivet material. All respekt till de som har den talangen och ägnar sig åt det. Det är ett svårt och tålamodskrävande hantverk. Jag tycker man kan se det som att det är två helt skilda typer av musicerande.
Det som känns lite tråkigt är den hierarki som en del vill utöva och tydliggöra. Jag misstänker att det kan komma från att de flesta musiker börjar spela andras låtar, covers, sen går en del vidare och börjar skriva eget. Och i och med att de går vidare så kapar många av dem av banden till covers, det är nåt man håller på med innan man kunde spela på riktigt.
Jag gillar att spela för en fest, jag gillar när man ser den där som suttit ner halva kvällen helt plötsligt vända huvet mot scenen och sen rusa upp på dansgolvet för att spela luftgitarr till introt som just slogs in. Det är få förunnat att få uppleva det med egenskriven musik, det är väl det tålamodet jag saknar. Jag verkar också sakna talangen för att mejsla fram melodislingor och texter som griper tag i människor. Inte ens mig själv, jag har försökt.
Då är covers en genväg, folk har redan vuxit upp med de låtarna, de har minnen till dem, de kan sjunga med i refrängerna. Och det är väl också en anledning att se ner lite på coverband, vi har tagit en genväg. Visst, men vi har också en annan funktion. Vår publik är sällan en homogen grupp av fans på det sätt som en konsertpublik är. De som står framför oss kan vara gästerna på ett bröllop, säkert tre generationer och förhoppningsvis minst två släkter. Det kan vara företagsfesten med alla, från mellanchefer upp till lagerarbetare. Eller så är det nån branschfest på en mässa och konstigt nog lyssnar inte alla kommunikatörer på samma artist. Vi måste kunna anpassa oss efter situationen och spela musik som tillräckligt många känner igen och vill höra och då är covers en nödvändighet. Och utan människor som skriver och gör egen musik hade vi aldrig haft några covers att spela.
Visst finns det låtar man hellre spelar än andra, men ibland kan man bli förvånad när man spelar “den där gamla sönderspelade tönt-låten” igen och får en respons som gör att just den kvällen händer nåt. Det kan vara den låt nån blev tillsammans med sin partner till. Eller så brukade kompisgänget dansa till den på förfesterna under gymnasiet. Eller så har nån bara sån otrolig lust att ösa loss på ett blinkande, vibrerande dansgolv.
En DJ kan också leverera detta, rent tekniskt. Men det är nåt med livemusik och kontakten mellan musiker och publik. Det är nåt som bara händer där och då.