Tapetgig

Att spela på en middag eller en mottagning av nåt slag innebär att man skall synas utan att ta uppmärksamhet och höras utan att störa. Låtvalet skall vara såpass intressant att de som behöver, har nåt att lyssna på. Men det är ju inte läge att få igång ett dansgolv eller allsång. Inte heller nåt som provocerar eller griper tag i publiken.
Man skall vara som en fin tapet, den skall finnas där för att vara vacker, men den skall inte ta över rummet.

Mellansnacket skippar man, folk har fullt upp med att mingla eller middagssamtala, och volymen får också hållas till en nivå som inte stör. Problemet är ju att hitta nivån där musiken fortfarande är musik och inte bara blir ett konstigt, störande ljud men samtidigt inte överröstar gästerna.
Det är ju heller inte rätt tillfälle att briljera med ylande gitarrsolon, långa wailade partier eller knepiga taktbyten. Rak, lågmäld igenkänningsbar musik är det som gäller.

Är det inte tråkigt då? Jag har själv känt av den stela känslan som kan uppstå när det sitter några musiker och spelar utan att få nån reaktion. “Ska vi inte applådera?”, “De måste ju tycka att vi är otacksamma!”.
Men jag tycker det är helt ok att spela tapetgig, väldigt avslappnat. Som att öva på att spela inför publik. Mindre misstag kan flyga under radarn och man kan slappna av och bara öva på att befinna sig inför en publik.
Jag kan tycka att man också får känna att man är en del av stämningen i rummet. Folk har en trevlig kväll och sköna samtal, och vi är en del av det.
Har man uppmärksammat och njutit av musikernas ansträngning och vill visa detta kan man med fördel gå fram och säga detta i en paus eller efteråt. Det är alltid trevligt. Och om nåt var mindre bra vill vi såklart veta det också.