Vilka låtar skall vi köra då?

“Hörrni! Jag har ett låtförslag här, den är så fruktansvärt rolig att spela. 64 takter solo (som spelas “out”) och så byter det taktart varannan vers!”

Mmmm, men det är väl kanske inte det “folk i gemen” vill höra när de är på fest? Går det att dansa till eller är det en obskyr B-sida till en väldigt smal indie-”hit”?

Om den enda reaktionen du får när den spelas är att utbyta en blick och en nick med en person som står på andra sidan det tomma dansgolvet, då har du förmodligen valt en sk “vanity-song”. Jag har hörde termen i podden Gig Gab och det var så solklart vad de avsåg: En låt som (oftast) en i bandet älskar och vill spela för att få skryta och glänsa med sina talanger. Det kan vara via ett jättesnabbt gitarrsolo, en väldigt svår basgång eller ett vokalparti uppe i de högre registren, till exempel.

Inget emot att spela svåra och krävande låtar, men när du spelar för en publik som är där för att festa loss så är det sällan prog-rock kommer att fylla dansgolvet. Och det leder oss in på motsatsen till en vanity-song det vill säga en floor-filler. En låt “alla” känner igen och som kommer att tända nåt i hjärtat hos publiken, agera som en ljudlig madeleinekaka och väcka minnen till liv. Förhoppningsvis trevliga. Människorna i soffgrupperna utanför dansgolvet stannar upp i samtalet, utbyter blickar och beger sig upp på golvet, andra följer.

Däremot kan det vara helt ok att repa på svåra, komplexa låtar och stå och glänsa i replokalen. Det är också större chans att en bandkollega förstår, och uppskattar komplexiteten. Det är utvecklande och vem vet, nån gång kanske det visar sig att ett stort gäng på firmafesten är gamla musikelever från nån folkhögskola och då kan en vanity-song även att vara en floor-filler.